bellanova

Hatar det ordspråket...
För visst blir det väl bättre med tiden, men ett riktigt djupt sår glömmer man aldrig..
Kvar finns ärret, för att på något sätt alltid påminna men oxå för att få en att fortsätta kämpa..

Imorgon är det 29e december...
En dag jag hellst av allt skulle vilja hoppa över, en dag jag hellst av allt aldrig mer skulle vilja tänka på...
Men vem hade jag varit om det som hände aldrig hade hänt just denna dagen..
Visst jag önskar inget hellre än att saker och ting skulle varit annorlunda, att jag den dagen hade gjort annorlunda val...
Men samtidigt så har allt detta stärkt mig så otroligt mycket, samtidigt som att jag aldrig någonsin har känt mig så liten och maktlös som jag gjorde just den där kvällen...

Det var december 1998, jag var 13år...
Jag hade inga som helst bekymmer, största problemen i min värld var väl vad jag skulle ha på mig eller vilken kille jag skulle vara kär i denna veckan..
Samtidigt så tyckte jag att jag var så himla stor, jag trodde att jag var redo för världen och allt vad den hade att erbjuda mig..
När man är 13år är man fortfarande ett barn, oavsett att man själv kanske inte känner sig som ett.
Men man är inte redo för "vuxen"världen som man är så nyfiken på...
Är man 13år är man ett BARN...

Önskar att andra personer också kunde se en 13åring som ett barn, som en människa som villken annan som hellst, med precis samma rättigheter som alla andra..
Varför skulle inte min röst bli hörd som alla andras?
Varför skulle inte det jag sa tas på allvar?
Vem var det som bestämde den där kvällen att du fick göra som du ville?
För visst var det så att jag sa ifrån, och jag skrek och jag slogs och jag grät..
Jag vet att det var så, trots att jag länge förträngde allt som hade med just denna kvällen att göra..

Efteråt gick jag bara hem, jag grät, jag förstod inte alls varför..
Hur kan en människa vilja någon annan så illa?
Jag förstod det inte då, för det var väl mitt fel?
Ellerhur var det så, om jag ändå inte..... eller?

Det tog mig 6 månader innan jag ens vågade berätta för någon om vad som hade hänt..
Jag var ju helt övertygad om att det var jag som gjort fel ,sagt något fel...?
Men är man 13år så tänker man så..
Och man är inte alls redo för den världen och dom känslor man kan bli inkastad till..
Jag var inte redo, jag var inte redo alls...

Idag kan jag se tillbaks på denna dagen och komma på så mycket saker som jag hade kunnat göra annorlunda, saker som jag har analyserat i flera år...
Men jag vet också att det inte kommer att hjälpa mig att älta det som hänt, jag kan inte få något ogjort..
Allt detta har stärkt mig som människa, men det är ju definitivt inget som jag tackar dig för..

Men detta är absolut ingenting jag går runt och tänker på hela tiden, men det finns hela tiden med mig..
Det finns stunder då allt känns som det vore igår, då står jag där igen, 13år...
December är ingen bra månad, då kommer det allt oftare upp minnesbilder från den där kvällen..
Bilder som jag trodde jag hade glömt, men som fortfarande syns lika tydligt..

Så imorgon kommer jag förmodligen att hata allt och alla!!!!
Men jag kommer att ha mitt påklistrade leende, och låtsas som att allt är bra..
Så som jag har gjort så många gånger förut.
För ingen får ju se att jag mår dåligt, ingen får ju se mig sårbar...
Men hoppas av hela mitt hjärta att jag imorgon, för första gången på 10år kan gå igenom dagen utan att se tillbaks på det som hänt..
Att den 29e december från och med idag är som vilken annan dag som hellst....
Jag hoppas...

Ett sista andetag av sorg...

//Bella